neaglad

Efter önskemål från Bea publicerar jag min novell igen. Läs om ni är intresserade, annars kan ni ignorera den.



Det gjorde ont när hon höll i mig sådär. Som om hon försökte hålla sig fast för att inte falla rakt ut i universum.

Jag levde tillsammans med mamma i femton år, men jag förstod aldrig då. Jag förstår fortfarande inte helt och hållet, men det börjar klarna. De säger att hon är sjuk, men det vet jag inte om jag tror på. Från en sjukdom blir man frisk, men det kommer hon aldrig att bli.

Min pappa var snygg. Det vet jag eftersom mamma alltid undrade var min fulhet kom ifrån. Som femåring funderade jag mycket på det. Tänk om min pappa inte skulle vilja veta av mig eftersom jag var så ful. När han i framtiden skulle komma för att hämta mig alltså. Han skulle komma en vacker morgon och ta mig i sin famn. Mamma och jag pratade mycket om det. Egentligen var det nog det enda vi verkligen pratade om. Vi planerade allting i detalj och vi var lyckliga. 

Mammas läppstift var det bästa jag visste. Hennes läppar blev knallröda och hon brukade pluta med dem innan hon skulle gå ut. Ibland när hon kom hem, ofta sent, var läppstiftet utsmetat och hon var röd i ögonen. Då visste jag att jag skulle hålla mig undan. Annars skulle hon ta i mig sådär hårt. Hon skulle släpa mig in på mitt rum och sedan låsa dörren. En gång lånade jag hennes läppstift när hon inte var hemma. Det såg lite konstigt ut, men fint samtidigt. Jag tänkte på pappa då och hoppades att han skulle tycka att jag var lite fin i alla fall.

Jag funderade aldrig på varför pappa inte var hos oss. Jag visste bara att han skulle komma och att det var mammans och min uppgift att vänta på honom. Jag kommer ihåg känslan av ära. Vi hade fått privilegiet att motta honom när tiden var inne. Jag brukade rita bilder av dagen då han skulle komma. Ärlig som jag var målade jag mig själv riktigt ful, medan han var vacker som en prins. Mamma hade sitt läppstift på sig, så klart, men det var inte utsmetat och ögonen var inte röda.

Senare förstod jag att pappa inte skulle komma, men mamma gjorde nog aldrig det. Hon fortsatte att vara den stjärna som höll sig fast i mig för att inte falla ut i universum.