neaglad

Dagen har bestått av intervjuer, plugg, packande, långt möte och lite annat smått. Jag är absolut redo för sängen nu.

.. jag har också fått ett besked, som jag inte vet hur jag ska känna inför.

Att spendera lite tid på gymmet, för att ge utlopp för känslor hade varit bra, men det hann jag inte med.

Imorgon åker jag till härliga skåneland för att träffa mina ungar. Jag har saknat dem!

Det här blev ett riktigt spretigt inlägg, men det är så det är ibland.

Each day's a gift and not a given right

Jag saknar att träna. Men är samtidigt lite rädd för mig själv. Jag vill inte gå tillbaka till det jag var. Kanske är två träningspass i veckan det som passar mig bäst ändå. Jag vågar inte chansa.

Jag vill verkligen skriva nu, men jag får inte ut några ord. Jag antar att det är så det är ibland. Det känns som hela mitt liv har blivit en enda skrivkramp, nu när jag behöver mina ord som mest.

Imorgon är en ny dag

Jag har varit hemma för att sova en snabbis och ska strax tillbaka till redaktionen igen.
Igår var en späckad dag med ett lite dramatiskt inslag i form av brandlarm.
Jag kom nyss på den lysande idén att jag skulle kunna göra ett stopp i Gullringen för att simma på vägen hem i eftermiddag. Dock sumpades den ganska fort när jag insåg att det verkar vara stängt. Slutsats: Gullringen är inte särskilt party på söndagar.

Nu ska jag bege mig mot Kisa, förmodligen med ett extrastopp för bensinpåfyllning. Väl framme ska jag göra mig en kopp te och börja skriva.

Det råder förvirring i mitt huvud just nu.
Jag trodde att jag visste vem jag är och vad jag vill. Det gör jag nog också, förresten. Problemet är kanske att jag inte vet vem du är och vad du vill.

But would you let me go? I didn't think so.

Ikväll ska jag mysa med mig själv, mitt te, min bok och min dator.
Det innebär tända ljus, varmt te, massa läsning och en hel del skrivande. Jag börjar få lite ordning på mitt projekt nu, men hindras tyvärr lite av att inte ha indesign på datorn hemma.

Hannes säger: Du är inte negativ.
Tack, you made my dag!

Och så vill jag säga Grattis, även om jag inte sjunger.

Vad skulle jag göra utan er?
Kanske är vi konstigaste familjen, men behöver det betyda att vi inte samtidigt kan vara den bästa? Ni har gjort mig till den jag är. Vad har jag att vara mer tacksam över? Det är oövervinnerligt att vara starka tillsammans och det är vi bra på. Vi har inte haft något annat val.

Det här blir en kort update, för sen måste jag sätta igång med planering och skrivande.

Det finns endel som inte är så bra, men det positiva uppväger helt klart. Det är resultatet av dagens research och man skulle nog kunna säga att det stämmer ganska bra in på hur jag känner för livet just nu. Ännu bättre kommer det förmodligen att kännas när jag har prickat av några saker på att-göra-listan.

Jag ska under kvällen försöka hitta min ipod, så att jag hinner proppa den full med riktigt bra musik inför ett dygns resande till Uganda. Jag har förresten inte hunnit läsa något alls mer i min nya bok, så kanske räcker den tills dess också.

Jag hade en dröm härom natten, som gjorde mig ledsen.
Glöm inte att ta vara på det ni har, för det stannar inte för evigt.

När det väl blev tid för att läsa igår var jag så trött att jag bara orkade 25 sidor, men de 25 sidorna gjorde mig varm imonbords. Jag behövde inte bli besviken! Han är en konstnär, som säger precis det han behöver. Varken mer eller mindre.
Jag ska försöka spara på den, men jag tror inte att det kommer att gå. Micke skulle kunna göra 10 timmars flyg till Adis Ababa mycket kortare.

Ikväll blir det lite festligheter för att fria Jontes födelsedag.
Jag måste väl erkänna att jag har fallit för grupptrycket, eftersom jag faktiskt har en klänning med paljetter på. Eller så skyller jag på att det inte fanns något annat i affärerna och att färgen var mysig. Ja, ni kan ju få välja själva.



Jag känner att jag är tillräckligt mycket mig själv och egen, med paljetter eller inte.
Det är en trygghet. Jag förvändlas inte till en enda stor paljett, bara för att jag har ett femtiotal av dem på min klänning.

Trevlig kväll!

Det är tomt utan er.

Men snart åker vi ned! Dock ska mycket saker uträttas innan dess, så tiden får inte gå för fort. Jag ska jobba hela helgen, så allt plugg kommer att få vänta till nästa vecka, då jag har tänkt vara mycket effektiv.. fram till helgen, när jag ska jobba igen.

Just nu ligger Azisa, systers katt, och biter på mitt armband, som rör sig spännande när jag skriver. Det fick mig att tänka på det underbara bildkollage jag återupptäckte igår. Enjoy:

Det här blir en snabb update, eftersom vi snart ska möta upp afrikanerna vid Låxbo för middag. De har varit här sedan i fredags kväll och är riktigt härliga. Älgpark, bowling, diskussioner och mycket annat har vi hunnit med. Om två dagar åker de och även om det kommer att kännas skönt med lite egen tid först, komemr det förmodligen att bli väldigt tomt utan dem. Jag har tur som får åka ned dit om en månad igen. Det känns verkligen jättebra! Och framförallt intressant!

Vi tog skydd från regnet. När man ska fotografera vita och svarta ansikten
ihop verkar det alltid vara någon som får lida. Den här gången blev det
jag och Sofie som blev kritvita. Det bjussar vi på!