Min mamma

Min familj är väldigt viktig för mig. Min pappa Ingvar, min syster Ulrika. Och. Min finaste, finaste mamma Maria.
.
.
På en stadsbuss, på vägen hem från en demonstration mot SDU. Chock och någon form av inre panik var de första känslorna inom mig.
.
För ett par månader sedan fick jag veta att min mamma troligen har MS. Ytterligare en tid efter det fick hon diagnosen. Efter den där första, hemska stunden när jag fick beskedet har jag förtstått att MS inte behöver vara så farligt som det tidigare varit och att det är något många personer lever med under ett helt liv.
Kanske var det meningen, att vi som familj, vi som är vana vid att livet inte alltid blir som man tänkt, skulle få det här beskedet. Eller så var det bara oerhört, oerhört orättvist att vi ska få fortsätta kämpa, kämpa och kämpa. De tunga stunderna känns det som om kämpandet och oron aldrig kommer att ta slut. Men i de starka stunderna känner jag bara lycka över att jag har en sådan fin familj.
.
Det finns ingen, ingen alls, som står mig så nära som min mamma gör. Ingen som kan hjälpa och stötta mig som hon kan. Inte heller någon som kan tjata på mig att äta ordentligt och inte stressa för mycket så som hon ibland gör. Man tror att MS kan orsakas av stress. Kanske borde jag ha tjatat lika mycket tillbaka.
.
Min mamma lever, hon mår förhållandevis bra. Det är jag lycklig över. Men jag är också sorgsen. Jag sörjer när jag tänker på hur hon borde få allt serverat, hur hennes liv borde vara lätt. Hon har redan fått kämpa så mycket under sitt liv.
.
Till slut. Min mamma jobbade sin första arbetsdag idag. Hon är bäst, så är det bara.
.
.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0